Varför ska det vara så svårt att komma över vissa saker?Varför ger vissa saker ärr för resten av livet?
Varför glömmer vissa bort?
Varför flyter man bara med?
Varför tror man att vissa har rätt i de dom säger?
Varför tror man att bara man är alla till lags så blir allt bra?
Varför tror man att bara jag gör de som kommer dom att göra samma sak för mig?
Jag har försökt med att vara alla till lags, göra som man måste för att bli nått, utbilda sig, göra si göra så.
Men jag har tappat bort mig själv i allt detta jagande efter att göra alla andra nöjda, tappat bort mina drömmar mina mål, mina vänner men framför allt tappat bort livsglädjen.
I typ 5 år har jag bara flytit med och gjort de jag trodde förväntades av mig och som jag trodde att jag ville, 5 år det är massa tid de.
Nu vaknar jag upp och inser att så sjukt mycke av mitt liv bara har "försvunnit" till nått JAG har velat!?
Till nått JAG har brunnit för?
Har jag velat jobba? eller har jag bara gjort det för att man måste!?
Varför e de alltid jag som ska må bra och vara den där klämkäcka tjejen som alla blir glada av!? Varför e de alltid jag som ska bry mig om andra?
Varför e de jag som ska anpassa mig efter alla andra och åka hit och dit för att dom ska bli nöjda och tycka om mig?
Varför e de bara jag som ska offra saker?
Jag menar allt ordnar sig väl alltid för mig så varför bry sig!?
Varför ens fråga!? Vill man inte veta eller orkar man bara inte se?
Är det nån som ens orkar undra vad som egentligen döljer sig där under? Är det nån som orkar ge de tid? är det nån som kunde ana? är de nån som vill...
Hur kan andra veta vad som e bäst för mig, när jag själv inte vet...!?
