Okej de här kommer att bli grymt långt. Jag kommer att lägga in en text som jag skrivit på skolan där jag fick fundera över varför jag började dansa och varför jag gör det nu!
Och så här blev de... läs och begrunda om du orkar!
Varför började jag dansa och varför gör jag det nu!?
Sofia vill du vara ledare för dansgruppen med mig!?
De va frågan jag fick av min kompis Catrin när jag va 16-17. Jag ryckte på axlarna och svarade:
-kan jag väl!
Tänkte att de inte kunde vara så stor skillnad mot för att vara ledare på läger och de hade jag ju gjort många gånger. Att jag aldrig hade dansat mer än på idrottslektionerna hindrade inte mig att se de som en rolig grej, jag tyckte ju om musik så varför skulle de va svårt.
Det va en fråga som vart avgörande för dansen i mitt liv, men kanske inte det mest avgörande.
När jag tänker efter lite så fanns nog dansen ännu tidigare i mitt liv.
För sen barnsben har jag varit med i en församling och i den fanns de en barnkör som jag fick chansen att börja i när jag va kanske 6 år. Vi satte upp flera musikaler och i dessa fanns de väl någon slags dans. Men jag tänkte nog inte på att rörelserna vi gjorde till musiken kunde klassas som dans, för har alltid blivit inpräntad med att dans inte hör hemma i kyrkan den äldre generationen såg de som synd av nån anledning som jag inte behöver ta upp här.
I alla fall så fick jag mersmak av musikaler och satt alltid fastklistrad framför tvn på julaftonskvällen när sound of music visades, men de va en annan film jag vart helt tagen av, Dirty dancing, vet inte om det va dansen i filmen eller Patrick Swayze charm som fick mig på fall redan som 10 åring. Denna film sätts mer ofta än sällan in i dvdn för att avnjutas det är helt klart en klassiker.
Tillbaka till dansgruppen. Jag och Catrin fick ta över en liten grupp med 6 tjejer som hade dansat ett tag tillsammans men som nu behövde en ny ledare. Catrin var självklar men jag halkade in som på ett bananskal.
Vi insåg snart att de inte bara va uppskattat att dansa i kyrkan. Vi fick stränga order om att vi inte fick ha för avslöjande kläder, så sagt och gjort vi såg till att tjejerna hade långa stora tröjor som inte visade nå nakna axlar eller en mage när dom sträckte på sig.
Vet inte om jag tyckte att dansen var så självklar för mig än. Det va catrin som va den duktiga av oss, hon som koreograferade och va strukturerad, jag satt på sidan av och kom med mina inlägg på vad som skulle kunna se snyggt ut och vad hon skulle tabort. Det va så vi jobbade och jag va väl ganska nöjd med de jag hade ju fotbollen.
I början av sommaren -06 alltså när jag va fylda 18 år skadade jag mitt vänstra knä i en fotbollsmatch, som jag inte ens ville spela. Det visade sig efter många om och men att det va en meniskskada.
Det enda som gick att göra var att plocka bort dom lösa bitarna, så med en titthålsoperation och orden "Du kommer aldrig att kunna spela fotboll igen" slogs min dröm i spillror. Det enda jag ville, brann för och var duktig på var just fotboll, men de var bara att bryta ihop och komma igen som vissa skulle ha sagt.
Fotbollen hade alltid varit min stora passion, träning och matcher tog upp nästan hela min lediga tid, jag älskade de men mest av allt älskade jag nog att träna.
Jag hade svårt att få tiden att gå ihop och mina kompisar i kyrkan gnällde över att jag alltid spelade fotboll, men jag trivdes med livet. Jag va nog en så kallad pojkflicka som inte hade nån tanke på dans.
Eftersom jag fått domen "inge mer fotboll" fick jag lov att hitta på något nytt som jag kunde fylla ut min nu ofrivilliga lediga tid med, så jag började lägga mer tid och energi på dansgruppen, men de va fortfarande Catrin som stod vid rodret.
När jag började trean på gymnasiet så kom det obligatoriska projektarbetet och jag kommer på den smarta iden att jag skulle göra en dansföreställning.
Vi tog ett par danser som vi redan kunde och klompliterade med några nya. Hela föreställningen gick ut på att förmedla en känslokurva. Jag lyckades inte helt och fullt med de så vart kanske inte riktigt som jag hade tänkt mig, men de va uppskattat och jag fick bra betyg. Mycke slit för att visa upp de en gång bara.
Efter de projektet va jag nog ganska less på dans, men kunde inte bara hoppa av som ledare tänkte jag.
Under den sommaren alltså -03, sa Catrin till mig att hon ville avstå från att vara ledare pga tidsbrist och ork. Så jag tog på mig hela ansvaret trots att jag inte hade nån större lust, jag ville ju egentligen oxå sluta för de tog verkligen mycke ork och tid, mycke mer än jag hade trott från början. Det kommande året vart slitigt, dansgruppen utökades från ca 6 personer till 15-20 och vi åkte runt och dansade på många andra ställen än våran församling.
Våren -04 såg jag att dom skulle hålla en streetkurs i våran lilla kommun så jag tog chansen att gå den tillsammans med några tjejer från dansgruppen. Det kändes bra att för en gångsskull få stå och bara ta in infomation och steg istället för att lära ut.
Hösten -04 flyttade jag till Alingsås för att gå folkhögskola. Under folkhögskoleåret dansade jag ingenting utan sportade mer (de va en idrott och friskvårdslinje) trots min knäskada. Under det året skadade jag mig i knäet igen och blev tvungen att göra ännu en titthålsoperation. I samma veva som dom plockade bort ännu fler meniskbitar så såg läkaren att det fattades ett korsband.
Så jag sattes på kö för en korsbandsoperation, och när jag äntligen fick en tid så frågade läkaren varför jag ville göra operationen och jag svarade ärligt "för att jag vill kunna spela fotboll igen" då sa läkaren att han inte ville göra operationen så jag fick ändra mig till "för att kunna leva ett normalt liv".
Att få höra två gånger att fotbollen inte är att tänka på va nog de avgörande för att jag skulle sluta drömma om att spela fotboll igen...
När jag flyttade hem från Alingsås så väntade hela ansvaret för dansgruppen igen. Vi satte igång och gorde en tolkning av julevangeliet med hjälp av dans och oväntat blev det sjukt uppskattat av våran församling. Det kändes väldigt bra och skönt att äntligen få en liten bekräftelse från församlingen, men trots alla lovord så vart detta år väldigt jobbigt, jag hade en klump i magen varje gång jag skulle åka till dansträffarna och de slutade oftast med att jag åkte hem och grät.
Alla dessa känslor kom från att stämningen i dansgruppen blev sämre dom jämförde mig med Catrin och sa att hon var bättre, kanske inte så konstigt eftersom jag inte hade nån inspiration eller nån dansglädje, och att jag halva det året hoppade omkring på kryckor pga korsbandsoperationen.
En annan sak som jag har insett i efterhand påverkade mer än jag trodde var det bristande stödet från församlingen, de kändes som att dom hellre hade sett att vi slutade att dansa.
Jag är en väldigt tjurig person så jag fortsatte och bara känslan att trotsa någon gav mig energi. Jag satte ett ultimatum för dansgruppen som var ungefär "Alla som tycker de e tråkigt att komma på träningarna kanske måste ta sig en funderare på om detta är nått den vill" dansgruppen minskade drastiskt i antalet, och det var ungefär den här tiden som dansgruppen blir den formationen som finns än idag den gruppen vi kallar Towdah.
Om jag hade tänkt efter i samma veva som jag ställde detta ultimatum så hade nog min danshistoria slutat här för jag tyckte inte att dans va speciellt kul. Men tjurigheten och samvetet över att lämna dansgruppen utan ledare drev mig vidare.
Vi började få fler och fler förfrågningar om att dansa på olika konferenser som nyårskonferenser, lappis ja allt möjligt folk började känna igen namnet Towdah vi vart lite av "kända" inom den kristna värden uppe i norr. Vi dansade överallt förutom i våran egen församling, hade ju fortfarande inte fått höra så mycke bra från dom, även om man inte vill att de ska vara så så spelar bekräftelsen stor roll på hur man prioriterar.
Jag börjar tycka det va roligt med dans igen kanske pga alla lovord och att vi vart sedda som dansare. Jag beslutade mig i alla fall för att ta nån mer kurs för att få mer kunskap så att jag skulle kunna ge något nytt till Towdah. Dom började ju vara duktigare än mig och hur skulle de se ut!?
Så våren och hösten -07 tog jag streetklasser en gång i veckan på balettakademien i umeå, jag trivdes som fisken i vattnet men kände väl inte direkt att jag hittat den dansstil som passade mig, men det var ju roligt och jag fick träna.
Av en slump, eller tack vare studieförbundet Bilda fick vi chansen att åka till Jerusalem och dansa. Det var en upplevelse som heter duga.
Den resan gjorde att vi medlemmar i Towdah kom varandra närmare utan att vi egentligen lärde känna varandra mer....
Med Jerusalem färskt i minnen ställde vi upp att dansa på en konferens som våran församling ordnade i början på -08 "mission possibel" kallade dom det visst. Det va en konferens som handlade om olika missionssätt, där av att vi skulle dansa.
Efter att vi dansat fick vi höra av flera församlingsmedlemmar att dom undrat om vi fortfarande höll på eftersom vi aldrig dansade i församlingen och vi fick även höra att dom var väldigt stolta över oss. Det var en bekräftelse som vi hade behövt för många år sen, men bättre sent än aldrig.
På denna konferens var även kaggeholms dansklass inbjudna och vi fick en workshop tillsammans med dom. När vi senare satt ner och pratade med tjejerna så fick vi höra att många av dom inte alls hade dansat speciellt mycke innan dom kom in på kagge och någonstans inom mig föddes en tanke.
Det som va mest spännande var att jag hade kollat på skolan redan våren innan men tyckte att de kändes jobbigt att flytta från pojkvän och vänner igen, så slopade iden att ens söka. Men efter att ha blivit dumpad och sen av en slump, eller man kanske kan se de som en tecken från Gud så kommer den skolan upp till min kommun. Troende eller inte nått tecken borde de väl vara.
Så jag chansade och sökte.... och här är jag idag.
Om man kollar tillbaka på alla dessa år som dans har funnits i mitt liv på ett eller annat sätt så finns de några saker som har spelat väldigt stor roll tex.
Den där enkla frågan Catrin ställde mig när jag va 16-17.
Eller knäskadan som förstörde min fotbollskariär.
Eller min tjurighet som fick mig att fortsätta trots alla motgångar.
Eller att dansklassen från kagge kom upp till min kommun.
När jag var yngre så trodde jag att de va Gud som gjorde så att jag skadade knäet för att han tyckte att fotbollen tog för mycke tid, men kanske var de inte för att de tog för mycke tid utan mer för att jag skulle tvingas in på dansbanan så att jag skulle kunna berätta om Gud på ett djupare sätt än ord. Eller så va de tur i oturen att jag just den junidagen spelade fotboll och skadade mig.
Jag vet knappt vad jag själv tror men jag vet att utan mina motgångar och min tjurskalle skulle jag aldrig fått upp ögonen för dansen och jag skulle aldrig ha suttit här.
Så varför började jag dansa och varför gör jag det nu!?
Ja de beror ju på vad man anser är att dansa... men jag skulle väl säga att det va den omtalade frågan om att bli ledare för dansgruppen som fick mig att börja dansa. Och jag kan nog ärligt idag säga att jag inte vet om jag hade sagt ja, om jag vetat hur psykiskt och fysiskt påfrestande det skulle bli.
I nuläget dansar jag för att det är min vardag och jag älskar inte dans som många andra gör, jag tycker nog ibland att dans e ganska jobbigt och en smula tråkigt, men känslan av vad man kan ge en annan människa med hjälp av dansen driver mig framåt.
Jag vill inte bli värsta dansaren, och jag kommer inte att kunna bli värsta dansaren, men jag skulle vilja kunna kommunicera med hjälp av dansen på ett sätt som berör dom som ser.
Sofia Nyman, våren-09
